Det var jobbigt att säga hej då till Paty igår. Riktigt jobbigt. Trots att jag visste att jag kommer att se henne om lite mer än två månader så sved det ordentligt. Vi satt och grät på Targets parkering en stund sen fick det var bra. Kommer bli tomt att inte ha hennes livsglädje "runt hörnet" längre. 

 

Är inte riktigt samma som när jag sa hej då till alla där hemma för dryga 7 månader sen. Där vet jag att jag kommer få se igen, och när, och att de alltid kommer finns där. Här där man har limiterade vänner är det värre. Det är en så mycket större del som försvinner. 

 

Känns väl sådär inför mammas besök bara tanken på att släppa av henne på flygplatsen om lite mer än en månad. Kommer gråta floder. Trots att jag vet exakt när jag kommer se henne igen. Suck, hon har inte ens varit här än och jag sitter med tårkanalerna öppna. Och det här är anledningen till att jag inte stannar i Usa för alltid. Det finns för lite av det som finns hemma. Banden är starkare för vad som finns där än här och det är inget jag ser kommer ändras. Jag må komma hem till, ja, ingenting egentligen, men det löser sig. Jag har mindre om jag skulle stanna här. Mitt år har hittills varit precis vad jag behövde, vad jag ville och hoppades på. Ibland bättre. Det har fått mig att inse vad jag vill. Och det var verkligen vad jag behövde. Jag har en del tid kvar här och det har jag inget emot, absolut inte, men när tiden är över så blir det Sverige för att sätta mina rötter.