Det här inlägget har möjlighet att bli hur långt som helst, men jag ska försöka göra det konsist och inte låta det bli för insnöad på detaljer som ingen här egentligen orkar eller vill läsa.

Resan som en helhet har verkligen varit fantastisk! Från att alla resor mellan städerna, både med flyg, tåg, och buss, har gått så smidigt och enligt tidtabeller, till alla nya människor vi träffade. Och framför allt konserterna. Men det är väl lika bra att börja från början :)

På fredagen kom vi till Edinburgh och hittade utan problem hem till Anna. Under helgen blev det massiva mängder av fangirlande, och Anna är minst lika trevlig i verkligheten som online. Vi gick även runt en hel del i stan och kikade. Fantastisk arkitektur. Kändes som jag gick runt i ett Merlin avsnitt, dock något moderinserat, haha. På måndagen bar det av mot Glasgow och konsert nr 1. Anna var precis som jag var innan m&g i London i februari; mycket nervös och gick mest runt med ett konstant leende. Jag var dock inte speciellt nervös innan, vilket var mycket konstigt, men sen när vi väl var där så pirrade det allt lite. Dock var det mycket kortare den här gången, för vi fick inte prata med dom lika mycket, men jag är rätt nöjd med att bara få träffa dom igen. Brendon kände till och med igen mig. Blev ett mycket bättre kort än i London, så den här gången tänker jag faktiskt lägga upp det här.

Konserten i Glasgow var fantastiskt bra! Stog mer eller mindre längst fram, och att se Brendon scenspråk så nära var verkligen en upplevelse i sig. Showman ut i fingerspetsarna, och en tendens att kläcka ur sig grejer som är grymt opassande men väldigt roliga. Efter ungefär halva showen var jag tvungen att backa bak för det var så sjukt trångt, och ett gäng 14-åringar stog och slog mig i huvudet och i revbenen. Men man såg väldigt bra längre bak också, och man behövde inte trängas lika mycket. Efteråt sa vi hej då till Anna, och gick till vårat hostel som var super bra.

Tisdag morgon bar det av mot Birmingham med tåg. När vi kom på så såg vi en grupp med tjejer vi kände igen från m&g dagen innan. Visade sig att dom också skulle resa runt, och vi spenderade mer eller mindre hela resan med att fangirla. Tydligen hade inte alla lika roligt som oss, eftersom två äldre damer och en äldre man, flyttade från vår kupé ganska snart efter att vi åkt iväg. Vi hade roligt i alla fall.

På väg till hostellet i Birmingham tog vi en genväg genom ett enormt shopping center, där vi hittade en Forever21! Passade utmärkt eftersom jag behövde en ny överdel inför kvällen och m&g foto nr 2. Hittade en top jag tyckte fick duga, men som jag sen kom att verkligen gilla. Vårat hostel var även här mycket bra, och låg perfekt, precis runt hörnet från stället där konserten var. Dagen m&g var inte lika innehållsrikt med konversation, trots att jag egentligen hade massor att säga. Men dom har en tendens att le mot mig, och då försvinner min hjärna ganska fort, och jag tappar tråden totalt. Kortet härifrån är dock inte lika bra, även om Spencer ler på det (♥) så det får inte komma upp. Och jag har inte redigerat det heller.

Den här konserten spenderade jag och Malin uppe på balkongen, med bästa utsikten någonsin. Det var mer eller mindre längst fram, utan att behöva trängas + att det var en bit upp så man verkligen såg hela scenen. Detta tack vare Zack, Panic's säkerhetsvakt, som fixade in oss där fast vi egentligen inte hade biljetter dit. Enligt Malin satt jag med hearteyes och kollade på Spencer mest hela konserten. Är nog ganska sant, haha. Han är en sådan fantastisk trummis, vilken teknik alltså. Ytterligare en underbar show.

Ytterligare en tågresa stog på schemat på onsdag förmiddag, den här gången till London. Återigen hade vi sällskap av de andra tjejerna dit. Jag och Malin gjorde inte speciellt mycket timmarna innan vi träffade de andra utanför arenan. Sen satte vi oss på en pub intill, och sen kom killarna vi träffade sist i London och joina oss. Vi försökte missa förbandet den här gången, eftersom dom var så fruktansvärt dåliga och två gången var tillräckligt att se och höra dom. Det gjorde vi dock inte, för självklart var dom försenade och spelade 10 min senare än de andra dagarna.

Sen kämpade vi oss in i publiken och jag och Andy hamnade till slut 3-4 personer bak från räcket. Dock hade jag bara långa personer framför mig så jag såg ingenting nästan. Publiken var i ren allmänthet helt galen. Jag fick ganska snabbt en armbåde i ögat som slog ut min lins, så jag såg ingenting på ena ögat, det var folk som crowdsurfa och jag fick några sparkar i huvudet. Sen tryckte alla på någon fruktansvärt. Jag tyckte det var illa ibland i Glasgow, men det var ingenting mot London. Andy stog och höll fast mig för att jag inte skulle ramla eller bli totalt bortknuffad från honom. Sen tyckte Brendon att det var en bra ide att kasta sig ut i publiken också. Han landade på mig. Eller hans rumpa hamnade på mitt ansikte. Det må vara en fin rumpa, men jag vill helst inte ha den i mitt ansikte. Alla tryckte ju då på ännu mer, för att de ville åt Brendon, så jag blev mer eller mindre nedtrampad för att jag ramlade. Andy, som tur var, kunde lyfta och dra bort mig lite från det värsta. Efteråt hade jag ont överallt, och smällarna jag fått på revbenen i Glasgow hade fått nya kompisar och de gör fruktansvärt ont nu. Finns goda chanser att jag har en spricka, för satan vad det känns.

Så på det stora hela var London showen den sämsta utav de tre, men det var verkligen inte en dålig show. Hade jag bara sett lite mer hade det varit mycket bättre, för själva showmässigt så var det tydligen fantastiskt. Enligt mig var Glasgow bäst, och sedan Birmingham. Men hela resan har verkligen varit fantastiskt. Tjejerna vi träffade var verkligen super trevliga, och vi ska absolut hålla kontakten.

Nu är det svåra att ha tålamod till den 8 Juni och showen i Chicago. Håller tummarna för ytterligare ett m&g då ;)