Jag vill verkligen kunna saga att jag kom till konserten igar. Men det gjorde jag inte. Det var inte for att jag inte forsokte, for jag gjorde allt i min makt for att komma dit, men det gick bara inte i satvadret.
Jess satt fast i trafik men jag fick lamna barnen hos en granne, som aven ar en van till familjen for att hinna med taget in till Boston. Kom till stationen i tid, och jag ma saga, amerkanare upphor inte att forvana mig hur dom kor i sno. Val dar stog jag och vantade pa mitt tag i over en timma, innan jag gav upp och begav mig hemat. Visst, jag hade kunnat sta dar och vanta tills det kom, men sen var chanserna ratt stora att de tag jag behovde ta inne i Boston ocksa skulle vara sena, och jag kande verkligen inte for att chansa, och inte fa se nagot alls, och sen vara strandad dar uppe. Sa jag akte hem for att kolla pa det pa natet.

Sandningen borjade sent, ocksa konserten. Jag ville mer eller mindre bara se Fall Out Boy, sa jag halvsag/lyssnade pa de andra artisterna. Kande bara en sadan besvikelse nar jag val tankte pa att jag borde varit dar. Blev dock inte battre av att se Fall Out Boy, kande hur de for varje sang de sjong, gled langre och lange bort for att se dom live igen. . . 

- "This is the last time we'll be passing through Boston for a while..."  I felt my heart breaking.


Gick iaf och la mig med enorm huvudvark, trodde knappt jag skulle kunna somna. Sov visserligen helt okej och vaknade till en ny dag, med stralande solsken och massa sno, fast inte pa vagarna. Ironi sa det skriker om det. 

Hanvisar till min bilddagbok for bilder pa hur jag spenderade min kvall.
http://nilima.bilddagboken.se
Finns bild pa minen jag gick runt med hela kvallen..