Har sett ett antal inlägg i olika au pair bloggar där det diskuteras att man kan känna sig hemma men aldrig hemma när man bor med sin värdfamilj. Och jag kan förstå att det finns många familjer då detta är sant. Då man aldrig blir riktig bekväm med att ligga en hel dag på soffan och kolla på tv bara för att man känner för det, aldrig blir helt avslappnad med restrerande släkten, eller kanske till och med känner sig obekväm med att vistas utanför rummet i pyjamas. Jag vill ge ett annat perspektiv så att andra blivande au pairer vet om att det kan faktiskt kännas som hemma, på riktigt. 

Innan jag åkte iväg första gången oroade jag mig mycket för första gången man skulle behöva duscha hos familjen. Hade inga oroligheter över det inför au pair skolan, men just hos familjen var jag tveksam. Jag tänkte igenom alla tänkbara scenarion över vad som kunde gå fel och det kändes som hela grejen skulle vara ganska obekväm. När jag väl kom fram och mötte min värdmamma för första gången så kändes det bara så rätt. Vi klickade och kunde med en gång prata om det mesta. Samma var det när vi kom hem och jag senare träffade min värdpappa. Så när det väl var dags för den där duschen så kändes det inte obekvämt trots allt. Och jag är ganska säker på att de flesta har någon sådan här oro över någonting innan man åker. 

 

Det tog ett par veckor men sen kände jag mig verkligen hemma. Hade aldrig några problem med att sitta i soffan ett par timmar och kolla på tv (utanför arbetstid), ofta tillsammans med min värdmamma. Att springa runt i pyjamas en halv dag var inte heller det något problem. Jag kände mig verkligen hemma när jag bodde där. Så även om många säger att det inte går att känna sig helt och fullt hemma när man är au pair så finns det chans att man kan det. Det går inte på bara några dagar, men efter 3-4 när man bott in sig lite och landat i allt det nya så finns det allt möjligheten att ens nya hem på andra sidan Atlanten faktiskts känns som hemma hemma.