Sitter och lyssnar på Taylor Swift's nya skiva, fjärde gången på tre dagar. Har gillat henne sedan hennes första skiva, helt på grunden att jag kunde relatera till hennes texter. De är så ärliga. Och det har inte ändrats. (Däremot har hennes röst utvecklats enormt, men det är bara ett plus). Anyway, texterna. Hon har ju själv sagt att hennes texter alltid har en utgångspunkt i vad som händer i hennes liv, relationerna hon har och har haft, och det är ju inget ovanligt. Men jag tycker de är så himla öppna. Hon visar allt. Alla brustna hjärtan, alla svek, lyckliga ögonblick. Det finns bitterhet och framtidstro invävda i melodier. Jag tänker så här, att texterna är som hennes blogg. För de flesta som bloggar är offentliga, och vem som helst kan läsa. Det är ju samma med hennes låtar. Vem som helst kan lyssna in på hennes liv. Grejen är att hon är en offentlig person. Folk lyssnar faktiskt på vad hon säger. Miljoner till och med. Så jag tycker att hon är modig. Att våga dela med sig så som hon gör kräver mod och styrka. Och här sitter jag som en jäkla fegis och vågar knappt glänta på dörren in till mina tankar... Kan tänka mig att livet skulle kunna bli enklare om fler hade av Taylor's oräddhet.