Trots att det bara är 11 dagar sen jag kom hem känns sommaren redan långt borta. Lite som om de senaste 3 månaderna hände för flera år sedan och nu bara är ett avlägset minne. Att det har fått på sig ett vitt skynke, likt sådana som används till möbler för att hålla borta damm och solens starka strålar, och man vill inte lyfta på det för ofta för att röra upp de små partiklarna och låta ljuset bleka det.

  Rutiner har kommit tillbaka till mig lätt, allt för lätt i vissa sammanhang, och det får sommaren att framstå som en hägring, något jag inbillat mig, fantiserat ihop, och övertygat mig själv att det faktiskt hände medan alla andra vet sanningen om hur jag bara har förlorat allt förstånd. Det är tur att det faktiskt finns saker som kan styrka det faktum att jag inte har hittat på 3 månader av mitt liv.

  I vissa aspekter kämpar jag med allt jag har för att hålla kvar det som sommaren lämnade hos mig, det som är för värdefullt för att låta skingras bort med de kalla höstvindarna. Vill inte börja om från början igen, inte en gång till, det skulle kännas allt för uppgivande, och jag tror inte jag skulle orka med det. Så det får bli näbbar och klor, Karlsson's klister, eller whatever it takes.

  Hurm, det här tog sig en helt annan vändning än vad jag hade tänkt mig...

”As my memory rests, but never forgets what I lost
Wake me up when september ends.
Summer has come and passed, the innocent can never last”