Klockan är fem och det är redan mörtk ute. Visserligen är mycket av det tack vare den underbart gråa himlen men det är inte långt kvar innan det inte spelar någon roll. Oktober nu, är inte mycket mer än att resignera och inse att hösten verkligen är här.

Idag var tanken att jag skulle plugga men istället har jag sittit och skrivit på något helt annat. Visserligen är det bra att jag gjort det, för jag har haft "skrivkramp" alldeles för länge, men jag måste få gjort en del saker till imorgon. Har som alltid varit på god väg till att börja med vad jag borde göra, men hjärnan blir tom och alla mina sinnen bara strävar emot. Är det meningen att det ska kännas så här? Trodde tanken var att man ska gilla att lära sig nya saker, att det skulle kännas uppfyllande att berika sig själv med ny kunskap. Det gör det inte. Det känns mest som ett straff. Ett självvalt straff som man inte kan smita ifrån, hur man än försöker. Inmålad i ett hörn.

Morgondagen är inget jag längtar efter just nu...