I hope you still feel small when you stand by the ocean

image20


Kanner mig sa dar harligt avslappnad idag. Borjade redan i morse, trots att jag verkligen slapade mig ur sangen nar klockan ringde. Tror att tanken pa att jag ska vara ensam hemma hela helgen gjorde det mesta. De andra har nu begett sig upp till New Hampshire for en helg av Storyland och badland. Jag hoppade helst over det, avne om jag var inbjuden. Jag gillar alltid tanken pa att vara ensam, gillar att veta att nar jag gar ut, och sen kommer hem, kommer ingen utom jag vara dar, jag kan ga runt precis hur jag vill, spela hog musik sent pa kvallen och inte behova stada forran jag sjalv kanner att det behovs. Hander inte lika ofta nu men ibland sa kan jag inte hjalpa att fantisera om min egna lagenhet i framtiden. Den kanns langt borta, har alltid gjort det och jag vet hur dyrt det kommer vara att fa iordning den, men anda. Fantiserar om vilken farg vaggarna ska ha, vilka bestick jag ska ha och gardiner, ramar, dukar och mamma kan vara stolt, vilken dammsugare jag ska ha. Det kanns sa langt borta att jag nagon gang ska bo ensam, att jag ska ha rad att min egna lagenhet, men nagon gang ska det vall handa. Det enda jag verkligen inte kan fantisera fram ar, vart den har legenheten ska vara. Och det handlar ju inte direkt om omraden har, utan mer lander. Och det ar svart, valdigt svart. Jag hoppas att svaret bara ska ramla ner framfor mig, som ett klart tecken. Jag ar logisk nog att veta att det aldrig kommer handa, men man kan ju alltid hoppas.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0